Svårt kloka betraktelser och funderingar.

Jag upplever att det ofta uppstår diskussioner kring "äta kakan och ha den kvar"-problematiken. Frågor som; Var ska kakan förvaras? Vilken sorts kaka är bäst? Vilken tid på dygnet är det bäst att äta kakan?, uppstår ofta och jag finner inga tydliga svar. Dock har jag nyligen insett en sak om mig själv. Mitt problem är inte att äta kakan och ha den kvar, jag vill istället äta kakan - men samtidigt kasta bort den.

Jag vill inte släpa runt på en halväten, ångestladdad kaka som mest orsakar smulhysteri i sängen. Därför undrar jag nu om om det är så att jag helt enkelt är en lat 80-talist som vill ha allting gratis och plocka russinen ur kakan och slänga resten eller om det helt enkelt är så att jag har kommit på nånting, ett framgångskoncept kanske till och med? Måste njutning innebära ett visst lidande som betalning? Är det omoraliskt att springa runt och plocka russin hela livet? Är det över huvud taget möjligt att enbart äta russin?

Sen jag ingick samboskap har de goda råden haglat från alla håll. Jag menar inte då att de inte uppskattas, jag har dessutom oftast bett om dem, men så här i efterhand kan jag bara konstatera att mina kära medmänniskor över lag verkar ha väldigt bestämda åsikter om hur ett förhållande ska se ut. Det finns tydligen bestämmelser gällande både smått och stort:

Det är mycket viktigt att ha ett visst antal fritidsintressen gemensamt. Dock är det betydande att de, förutom att de inte är för få, inte heller är för många. Gud förbjude om den gemensamt spenderade tiden understiger x eller överstiger y.

Män är barn och måste uppfostras. Även detta är en insikt jag missat. Uppfostringen måste ske så fort som möjligt, innan hans dåliga vanor sätter sig. Detta råd ledde till att jag i ett par dagar försökte lista ut vad jag möjligtvis kommer störa mig på nån gång i framtiden för att redan nu rätta till dessa eventuella brister i min kärestas karaktär. Detta visade sig, till min stora besvikelse, vara något av en omöjlighet och gjorde dessutom min käresta, av oklara skäl, smått irriterad.

Sexning ska ske med måtta. Risken att en känslomässig kontakt aldrig på riktigt uppnås är överhängande om sexfrekvensen är för hög. Detta bygger på den allmänna vetskapen om att sexlivet förr eller senare slutar vara högfrekvent och då är det av vikt att förhållandet har andra kvaliteter. Det enda som är värre än översexning är undersexning. Ett förhållande som innehåller för lite könsumgänge är fel, dåligt och kommer snarast att ta slut.

Listan kan göras lång, det finns bestämmelser gällande svärföräldrar, gardinval, hushållsarbete, umgänge med respektives vänner, ekonomi etcetera. Det sammanfattande rådet jag ger mig själv är att försöka bli bättre på att istället för att fundera över hur det bör vara, koncentrera mig på att helt enkelt vara.

Prinsessan Madeleine är väl ändå ett exempel på att det inte är varken logiskt eller hållbart att ha en kungafamilj i ett modernt och demokratisk land. I Sverige bor det i dag människor som, helt accepterat och i många fall hyllat, inte har möjlighet att själva bestämma sina livsöden. Detta sker så klart på många håll men vad jag vet strävar vårt samhälle efter att människorna i det ska vara fria att styra sina egna liv. Detta är då inte ett val Madeleina kan göra. Hon är prinsessa, offentlig person och ett varumärke och kan uppenbarligen aldrig sluta vara det. Vad har hon gjort för att förtjäna att bli förföljd, granskad och miljoner gånger om ämne för debatt?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4361081.ab

Tv4 visar i skrivande stund ett program med titeln Halv åtta hos mig. När jag tidigare i veckan såg reklamen för detta väckte det mitt intresse då jag tycker det är ganska underhållande med matlagning men framför allt tycker jag det är kul att få se och lyssna på "vanliga svenskar". Programmet går ut på att fyra tävlande lagar sina personliga specialiteter och bjuder de övriga. I slutet ska en vinnare röstas fram. Trevligt värre och gemytligt tänker jag.

Dock upptäcker jag till min förskräckelse att Helge Skog av någon anledning kommenterar det hela. Istället för att få höra deltagarnas tankar om matlagning, livet, kökshanddukar eller precis vad som helst får vi höra Helges hånande och sarkastiska kommentarer. Kan någon snälla berätta mig vad tanken bakom detta är? Jag menar, varför kan vi inte få lyssna på dessa vanliga och stolta människor som berättar om hur duktiga de är utan att försöka förminska och genera dem? Exempelvis zoomas det in på en av killarnas allt för låga jeans och de bakre konsekvenserna av detta, under tiden han beskriver sin syn på hur man lyckas i köket. Va?! Är vi fem?

Det är härligt att vara hemma igen. I Malmö kan man köpa ett sexpack för 18 kronor och närmste café/konstutställning ligger 50 meter bort. I går pratade jag med en kille som var på jakt efter en transsexuell man, vilket enligt honom är det ultimata; en snygg kvinna - med bonus. När jag klockan två på natten cyklade hem något överförfriskad hade festen bara börjat, tydligen har svartklubbarna gjort comeback. Jag har ett fabulöst boende med en fabulös man och sommaren närmar sig. Det kommer bli ett bra år det här.